Mauricio Rojas tal på Liberalernas riksmöte

https://www.youtube-nocookie.com/embed/-RDP2BQc7RE

“Det var den allra bästa av tider och det var den allra värsta. Det var visdomens tid. Det var oförnuftets tid. Det var både trons och vantrons epok. Det var ljusets årstid och mörkrets årstid, hoppets vår och förtvivlans vinter.”

Med dessa ord inledde Charles Dickens romanen Historien om två städer och de är värda att upprepas idag.

Vi har sett oförnuftets gärningar och krigets mörker i denna förtvivlans vinter 2022. Men vi har också sett solidariteten, heroismen, viljan att försvara, även med det egna livet som insats, det land man älskar och den frihet som det är så svårt att leva förutan.

Vi har sett den värsta av tider, men vi har också sett den bästa av tider.

Vi hat sett den onda nationalismen, men vi har också sett den goda patriotismen.

Om skillnaden mella dessa två så laddade begrepp talade nobelpristagaren Mario Vargas Llosa vid nobelföreläsningen 2010. Låt mig citera hans ord:

“Man får inte förväxla den fördomsfulla nationalismen och dess motvilja mot ”den andre”, som alltid har varit ett frö till våld, med patriotismen som är en sund och generös tillgivenhet för det land där man såg dagens ljus, där ens förfäder levde och ens första drömmar tog form, ett välbekant landskap av platser, anhöriga och händelser som blir till hållpunkter för minnet och sköldar mot ensamheten.”

Kära liberala vänner, det är om den goda patriotismens betydelse för en lyckad integration som jag vill tala idag.

Vi liberaler talar ofta om integrationens utmaningar och så har vi gjort, tämligen ensamma i början, i mer än tjugo år. Vi vet att integration handlar om jobb, kampen mot parallellsamhällen, skolor som fungerar, goda möjligheter att lära sig svenska och nolltolerans mot diskrimineringen. Men integration handlar också om hur ett land som alla sina barn kan älska kan byggas, ett samhälle med stor mångfald, men även med ett starkt gemensamt fundament, ett pluralistiskt samhälle som är något mer än en ansamling främlingar förenade av ett gemensamt pass.

Denna samlande vision har vi saknat och utan den tenderar våra integrationsinsatser att bli osammanhängande och inte så sällan kontraproduktiva.

På slutet av 1920-talet formulerade Per Albin Hansson en metafor som blev det moderna Sveriges samlande lösenord. Folkhemmets styrka var dess inkluderande budskap. I motsats till klasskampens splittrande retorik utformade den tidens socialdemokrater ett projekt med förmåga att ena nationen kring en framtidsvision med plats för alla de som ville vara med och bidra till dess förverkligande.

Det var ett politiskt projekt som förkroppsligade en i den svenska historien djupt liggande önskan till gemenskap och samförstånd. Det stod för det moderna, men vilade på ett urberg av traditioner och nedärvda förhållningssätt. Det var denna kontinuitet i förändringen, att kunna fläta samman historiens arv och framtidens löfte, som var den yttersta hemligheten bakom socialdemokratins styrka och särställning i svensk politik.

Nu lever vi i en ny tid av omtumlande förändringar, men saknar framtidens vägvisare och samlande lösenord, ett politiskt projekt, som skulle kunna stå för en förnyelse som kombinerar det gamla med det nya, som bejakar den mångfald som Sverige rymmer idag utan att förråda dess historia, en inkluderande patriotism som kan leda oss mot en gemensam framtid.

För att röra oss i den riktningen måste vi göra upp med två integrationspolitiska återvändsgränder, nämligen assimilationspolitiken och multikulturalismen.

Assimilationspolitiken bygger på ett nostalgiskt etnonationalistiskt synsätt och dess idealsamhälle är det etniskt homogena Sverige som fanns på Per Albin Hanssons tid. Mer än konservativ handlar det om en genuint reaktionär strävan, som frontalt kolliderar inte bara med Sveriges nuvarande mångfald, utan också med en allt öppnare och mer globaliserad värld. Det är vad Sverigedemokraterna representerar och varje försök till att förverkliga en sådan vision bara kan resultera i ett mer splittrat och inbundet Sverige.

Multikulturalismen å sin sida bygger på en utopisk syn på ett mångkulturellt samhälle, där inga grundläggande konflikter uppstår mellan olika värdesystem och kulturer. I ett sådant perspektiv uppfattas alla kulturella yttringar som likvärdiga och berikande. En sådan föreställning inspirerade den invandrarpolitik och sedermera integrationspolitik som Sverige antog i mitten av 1970-talet. Den kulturella valfriheten blev nyckelbegreppet i denna politik. Inga preciseringar gjordes och inga eventuella värdekonflikter antyddes.

Det reflekterades inte ens över den uppenbara konflikten som kan uppstå mellan kulturella traditioner förankrade i förmoderna samhällssystem, där hederskulturen samt klanväldet dominerar, och det sekulariserade, jämställda och demokratiska samhällets värdegemenskap.

Resultatet har varit framväxten av öar av gruppförtryck och en destruktiv identitetspolitik, som förnekar det mest självklara, att det är bara det svenska kulturarvet och språket som kan ge oss ett gemensamt fundament att bygga mångfalden på. De rödgröna partierna har under lång tid varit detta splittrande synsätts försvarare, som främjat utanförskapet och orsakat stort lidande hos de, inte minst unga kvinnor, som tvingats underkastas frihetsinskränkande traditioner, kulturmönster och makthierarkier.

Vi liberaler vill gå i täten inte bara vad gäller konkreta åtgärder för att bekämpa utanförskapet, utan också för en inkluderande samhällsvision som kan samla landet kring ett gemensamt framtidsprojekt.

Det kallar jag liberal patriotism och är motsatsen till både den inskränkta etnonationalismen och den splittrande multikulturalismen.

Denna liberala vision lyfter fram betydelsen av kärleken för och lojaliteten med det land som vi delar med varandra. Dess historia, kulturarv och språk är det naturliga fundamentet för att bygga upp ett mångfaldssamhälle, som i respekten för individens integritet och frihet ser mångfaldens oförhandlingsbara röda linjer.

Detta perspektiv måste genomsyra skolans undervisningsplaner och SFI, styra våra konkreta integrationsinsatser från första dagen i Sverige och villkora det bistånd som samhället ger till föreningslivet. Allt separatism baserad på ras, etnicitet eller religion måste bestämt bekämpas. Parallella maktstrukturer ska under inga omständigheter tolereras. Rätten till ett liv i frihet måste alltid gå före kulturtraditioner och grupplojaliteter.

Detta är den liberala vägen mot ett land som blickar framåt, men inte glömmer sin historia, som bejakar mångfalden, men tydligt markerar mångfaldens gränser och gemensamma fundament, som vill inkludera alla dess barn och inte splittras i en mängd oförenliga kollektiva identiteter.

Vänner, vi ska fortsätta ta emot människor på flykt. Det måste vi göra med en mycket bättre fungerande integrationspolitik, men också med en generös inbjudan att bli en del av en gemenskap, av ett land som är värt att älskas och försvaras.