Se alla

Se Fredrik Malms tal om skolan på Liberalernas landsmöte

Fredag 19 november 2021

Det talade ordet gäller.

Samirs mamma trodde att hon skulle hjälpa honom med engelskaläxan, men i stället fick hon beskedet att han kommit in på universitet – hennes reaktion säger allt, titta själv: 

Ni ser mamma Fathias glädje och Samirs stolthet. En skola som öppnar dörrar som kanske inte ens en mamma vågat hoppas fanns.

Det här är vad det handlar om.

Det här är precis vad vi jobbar för.

Skolan sägs ofta vara lösningen på alla stora samhällsproblem. Oavsett om det handlar om segregationen, arbetslösheten eller kriminaliteten så lyfts skolan fram som nyckeln.

Men det förutsätter att skolan faktiskt lyckas med sitt kunskapsuppdrag.

Det finns bara ett parti som sätter skolan allra främst – och det är vi i Liberalerna. 

Det är bara vi som i regeringsställning klarat att driva igenom stora och tuffa reformer, och det är bara vi som i opposition verkligen drivit på för en skolpolitik som sätter kunskap i första rummet. 

Så vad är viktigt nu?

En av de viktigaste frågorna just nu handlar om likvärdighet i skolan. Men till skillnad från socialdemokrater menar vi liberaler att likvärdighet inte handlar om att alla ska prestera lika, utan om att alla ska få möjlighet att nå just sin fulla potential. Det handlar helt enkelt om att höja golvet för de som inte lyckas, och samtidigt förmå krossa taket för dem som hålls tillbaka.

Det kräver så klart likvärdiga förutsättningar. Skolpengen varierar kraftigt mellan olika kommuner. I en del skolor finns knappt fysiska läromedel. Socioekonomisk omfördelning skiljer stort mellan kommuner och bedömningar om särskilt stöd likaså. Kunskapsresultaten skiljer stort mellan stad och land och mellan skolor

Den liberala lösningen för att skapa likvärdighet är att förstatliga skolan.  Men tyvärr står andra partier i vägen för detta. Vi har därför en rad förslag på hur likvärdigheten kan stärkas redan nu: förortslyftet för att lyfta utsatta områden, en nationell skolpeng, fokus på lärarbehörighet, stärkt språkundervisning, sommarskola och budgetsatsningar för läroböcker, skärpta insatser mot betygsinflation och mycket annat.

Dessa reformer brådskar verkligen. Bristen på likvärdighet i den svenska skolan är idag så stor att Lärarförbundet häromdagen meddelar att de inte längre kan dela ut utmärkelsen ”Bästa skolkommun”.

Så många kommuner underpresterar så kraftigt att skillnaderna i skolkvalitet blivit oacceptabla. En ranking tjänar inte längre något positivt syfte” står det i artikeln i Expressen av ordföranden Johanna Jaara Åstrand.

Sedan har vi debatten om friskolorna. Den har växt de senaste åren och vänsterpartierna förspiller ingen tid att lägga skulden för alla skolans problem på friskolorna. Hur ska vi som ett liberalt parti förhålla oss till detta?

Låt oss gå tillbaka i tiden till innan friskolereformen 1992. Då fanns det några få skolor som inte var offentligt drivna. Det var bland annat internatskolor där rikemansbarn kunde umgås med varandra utan att behöva beblanda sig med vanligt folk. Då fanns valfrihet, men bara för dem med väldigt tjock plånbok.

Friskolereformen öppnade för möjligheten att starta skolor och att välja andra skolor är den kommunala. Det skapade en boom av valfrihet som har flyttat makten över valet av skola från kommunala kanslier till elever och föräldrars köksbord.

Denna valfrihet är viktig. Och denna möjlighet att kunna välja och att välja bort värdesätts också väldigt högt av elever och föräldrar. Idag är friskolor en självklar del av det svenska skolsystemet.

Vi i Liberalerna har alltid värnat friskolorna och valfriheten. Men vi har då också ett stort ansvar att också rätta till brister som finns i systemet. Allt är inte heller frid och fröjd. 

Det är till exempel inte rimligt att man måste ställa sina barn i kö till vissa skolor redan när de är nyfödda. Det har såklart en utestängande effekt. Det är inte heller rimligt att religiösa fundamentalister driver friskolor. Om en skola uppvisar sådana brister att Skolinspektionen drar in tillståndet så bör det finnas möjligheter att kräva tillbaka utbetalad skolpeng. Prövningen av ägare och personer i ledningsfunktioner bör vara hårdare och mer måste göras för att motarbeta betygsinflationen – i såväl fristående som kommunala skolor.

Vi har en rad förslag till landsmötet om att strama upp de här regelverken. Men nota bene – vi gör detta för att vi värnar att Sverige långsiktigt ska ha ett fungerande och inkluderande system med valfrihet för elever och föräldrar. 

Samtidigt förs det fram krav från vänsterhåll om att helt förbjuda vinst i friskoleföretag. Det skulle få mycket stora negativa konsekvenser. Låt mig vara tydlig: Ingen av oss engagerade oss politiskt för rätten för aktiebolag att ta ut vinst ur skolan – men många av oss gjorde det för rätten att välja en skola, och välja bort en skola. Och de här sakerna hänger ihop. För ska man kunna välja så måste det ju finnas alternativ. Men om man bara tillåter verksamheter som går med underskott så kommer det inte att finnas något att välja på. De 400 000 barn som går i fristående skolor har gjort ett aktivt val. Jag har svårt att se logiken i att tvinga tillbaka dem till de skolor som de aktivt har valt bort.

Många vill hävda att de är skolpartiet. Men det finns många kopior där ute. Granskar man det lite närmare ser man att det är fejk. 

Vi sätter skolan främst. Det är med oss det blir verkstad. Vi har en historia att vara stolta över, men vi har enormt mycket mer att ge. 

Medan Socialdemokraterna lämnade sin kongress med bara ganska tom retorik mot rätten att välja skola så ska vi anta ett skolpolitiskt program som kommer göra skillnad på riktigt. För det är det liberala sättet. 

Det blir ingen verkstad i skolpolitiken utan Liberalerna. Vi får gång på gång exempel på detta. När vi ansvarade för skolan under alliansåren genomförde vi mängder av reformer för den svenska skolan: 

  • Ny skollag
  • nya läroplaner 
  • nya kursplaner
  • fler nationella prov 
  • skriftliga omdömen 
  • betyg från årskurs 6
  • rätten till särskilt stöd stärktes
  • Speciallärarutbildningen återinrättades. 
  • Satsningar på mattelyft och läslyft 
  • Mer undervisning för nyanlända elever
  • Förstelärare och lektorer, med statligt finansierade stora lönelyft
  • Lärarlegitimation och skärpta behörighetsregler infördes
  • Nya lärarutbildningar med tydliga inriktningar.
  • Rektorsutbildningen gjordes obligatorisk.
  • Yrkeshögskolan inrättades
  • Lärare och rektorer fick ökade befogenheter och rätten att beslagta störande föremål under lektioner
  • Kraven på tillgång till elevhälsa blev tydligare.
  • Möjlighet att förlänga skolplikten för nyanlända elever

Men sedan socialdemokraterna och miljöpartiet tog över 2014 har det praktiskt taget inte hänt någonting. Vi har snart haft två förlorade mandatperioder för svensk skola. Det enda jag kan minnas av de första rödgröna regeringsåren på skolområdet är Gustav Fridolins handhjärta.

Det ska förvisso sägas att regeringen på senare tid lagt fram en del relevanta förslag. Mobilförbud, utredning om statlig skola, ett stopp för nya religiösa friskolor och gör det lättare att stänga av elever som stör och gör det enklare att stänga skolor med stora brister.

Är det bara jag, eller känns inte dom här förslagen väldigt bekanta? Jo, det stämmer. De enda reformer av betydelse som regeringen genomfört är sådant som vi har tvingat dem att genomföra. 

Men, ni minns Samir och hans mamma. Jag vill att alla elever i Sverige ska vara lika glada som Samir. Jag vill att alla mammor ska kunna vara lika stolta som Samirs mamma. Jag vill att alla Sveriges elever ska ha framtiden framför sig.

Det är därför jag är liberal. Och jag nöjer mig aldrig.

Tack.