Hej Lina, ny L-ledamot i riksdagen för Uppsala län, och välkommen! Vem är du? Berätta lite om din bakgrund!

Jag är född och uppvuxen i Hälsingland, men flyttade till Uppsala för drygt tjugo sedan för att bli apotekare och fastnade med stövlarna i den Uppländska myllan. Efter några år blev jag blodtrycks- och diabetesforskare vid Uppsala universitet. På labbet på Biomedicinskt centrum blev jag kär i Fredrik och vi fick så småningom Lukas och Hampus.

När Monica Zetterlund valde att börja sjunga på svenska sägs det att hon sade ”Jag kan inte sjunga om New Orleans, för jag har aldrig varit där. Jag vill sjunga om mina egna platser”. Så känner jag för politik: jag gräver där jag står och försöker förbättra de brister jag ser. Som förälder inser jag nödvändigheten av en trygg start i livet och som anhörig vikten av trygghet för utsatta människor, god sjukvård och ett värdigt slut. Som forskare ser jag brister i utvecklingen av nya läkemedel och behandlingar. Som invånare vill jag veta att vår gemensamma kassa används försiktigt och med ansvar.

Varför är du liberal?
Politik är att gång på gång välja vilket samhälle vi ska leva i. Jag valde Liberalerna, för jag tror att varje människa behöver frihet, samtidigt som jag tror att det krävs en gemenskap och ett starkt skyddsnät för att alla ska få den friheten.

Människor måste få tänka, tycka, vara olika. Inga glastak, men starka skyddsnät. Staten får inte styra det vi själva klarar av, men den måste ovillkorligen lyfta oss när livet behandlar oss illa. Om människor ska kunna växa, lära, skyddas från brott, leva med sjukdom eller funktionsnedsättning, eller ta sig bort från krig, institutionsboenden och våldsamma relationer, då behövs en gemenskap – inte en stat som kväver och detaljstyr, men en som stöttar oss när vi behöver det.

Vilka frågor vill du driva i riksdagen?
Just den frågan ställde en journalist i början av sommaren. Genom mitt huvud flög allt jag vill göra för barn som behöver extra stöd eller extra kluriga skoluppgifter, allt jag vill förändra för god vård, mot Kafkabyråkrati, för värdigt åldrande och för en framtid för var och en av oss.

”Den hippokratiska eden”, svarade jag. ”Att vårt samhälle aldrig skadar. Om möjligt botar. Ofta lindrar. Alltid tröstar. Jag vill utforma varje lag, myndighetsuppdrag och regleringsbrev med den edens avsikt i tankarna, var än i livet vi människor behöver stöd”.

Jag vill öka friheten för de människor som idag har minst frihet. Människor med svåra funktionsnedsättningar är oerhört utsatta idag, och även de personer som utsätts för hedersförtryck. De som blir slagna, växer upp med missbruk, utsätts för hedersförtryck med sitt hem som fängelse. De som flyr krig eller drabbas av svåra sjukdomar. De behöver en lagstiftning som ger skydd.

Den som föds annorlunda, eller råkar ut för en olycka, behöver stöd för att leva fri. Idag är vår vardag utformad efter systemet, inte efter individen. Anhörigstödet brister för barn, både i socialtjänst och i hälso- och sjukvård. Vi måste även stärka friheten och tryggheten för sjukvårdens patienter, anhöriga och anställda.

Jag vill göra mitt bästa för att förbättra människors liv och vardag, med de verktyg jag har. Det ska inte finnas några begränsningar för hur långt vi kan nå: till Mars, till mästarbrevet, eller till den där drömmen om yrket som ingen i släkten haft förut. Mina och andras barn ska alltid kunna säga ”Det var inte bättre förr”.

Vad ser du fram emot i ditt riksdagsarbete?
Politik är lånat förtroende. Mitt mål är att ta några steg längs vägen mot att ge varje människa en framtid. Därför måste lagar vara omtänksamma. Myndigheter måste stötta och ge möjligheter. En politiskt förtroendevald kan aldrig välja okunskapen, utan måste söka upp smärtpunkterna, gå dit det gör ont för att söka lösningar.

Jag lovar att drömma framåt och bygga visioner, men att också brottas med det allra svåraste, utan att väja. Framtiden blir inte mer än vad vi gör den till tillsammans.

Frihet och möjligheter ska prägla varje människas liv – vem hon än är, varifrån hon än kommer, vare sig hon är frisk eller sjuk. Dit vill jag. Och jag lovar att lägga ned min själ i arbetet att ta oss dit.